Kung Oidipus

I Sofokles tragedi Kung Oidipus är temat kring ödet och människans begränsade makt centralt, och dessa teman kan kopplas till den grekiska guden Apollons budskap. Enligt Apollon skulle människan inse sin begränsning, att hon inte kan kontrollera sitt eget öde, och samtidigt leva måttfullt utan att låta sig drabbas av hybris, det vill säga övermod. Den som bryter mot dessa gudomliga regler skulle drabbas av Nemesis, gudarnas samlade vrede. Nemesis slår inte bara mot den enskilde, utan drabbar också personens släkt, och återställelse kan endast ske genom att övermodet sonas och den drabbade lär sig måttfullhetens dygd.

Oidipus faller offer för Nemesis när han försöker undvika sitt förutbestämda öde – att döda sin far och gifta sig med sin mor. Hans fall börjar i samma ögonblick som han beslutar sig för att fly från Korint, där han tror att hans adoptivföräldrar är hans biologiska föräldrar. Trots sina ansträngningar att undkomma sitt öde, går han rakt in i det.

Om man läser stycket där Iokaste försöker lugna Oidipus genom att förklara att han inte behöver oroa sig för siarens ord (De grekiska tragedierna, sid. 149), kan man diskutera om Laios’ eget ansvar för dramats utveckling. Laios, som också drabbades av hybris, försökte undvika sitt öde genom att överge sin nyfödda son på ett berg. Om Laios hade accepterat sitt öde, hade tragedin kanske kunnat undvikas.

Det är tydligt att både Laios och Oidipus drabbas av gudarnas vrede genom sina försök att undkomma sina förutbestämda öden. Men enligt siaren Teiresias, som framträder i Kung Oidipus (sid. 144–145), faller huvudsakligen skulden på Oidipus. Han säger att det är Oidipus som ”befläckat detta land” och att det är hans föräldrars tveeggade förbannelse som ska leda till hans fördrivning. Här framstår Oidipus som den främsta ansvariga och Laios och Iokaste framställs mer som offer för förbannelsen.

Dramat följer ett tragiskt händelseförlopp där Oidipus själv blir en tragisk hjälte. Det är hans heroiska egenskaper – lojaliteten mot Thebe och hans outtröttliga sökande efter sanningen om vem som dödade kungen Laios – som till slut leder till hans undergång. När Oidipus inser att han själv är den skyldige och att han omöjligen kunde fly sitt öde, förblindar han sig själv som en symbolisk handling av att inte längre kunna uthärda sanningen. Hans tragiska öde är ett bevis på människans begränsade makt gentemot de krafter som styr hennes liv och handlingar.